Efterfrågade lättnader i exportkontrollregelverket för krigsmateriel
Det svenska exportkontrollregelverket för krigsmateriel består av lagen (1992:1300) om krigsmateriel (krigsmateriellagen) och förordningen (1992:1303) om krigsmateriel (krigsmaterielförordningen) samt de principer och riktlinjer för krigsmaterielexport som har beslutats av regeringen och som riksdagen har ställt sig bakom.
Innebörden av regelverket är att krigsmateriel endast får exporteras om det finns säkerhets- eller försvarspolitiska skäl för det och det inte strider mot Sveriges internationella förpliktelser eller Sveriges utrikespolitik i övrigt. Riktlinjerna för utförsel och annan utlandssamverkan grundar sig på principer som etablerats under lång tid. Den första gången som samlade riktlinjer presenterades offentligt var 1956 då dåvarande statsminister Tage Erlander i riksdagen redogjorde för de allmänna principer som enligt praxis låg till grund för tillståndsprövningen av krigsmaterielexporten. Riktlinjerna utvecklades och formaliserades 1971 och har därefter uppdaterats 1992 och 2018 (propositionen angående krigsmaterielexport, prop. 1971:146, propositionen med förslag till lag om krigsmateriel, prop. 1991/92:174 och propositionen Skärpt exportkontroll av krigsmateriel, prop. 2017/18:23). Riktlinjerna har inte status som författning utan utgör en samling av den praxis som gäller för svensk krigsmaterielexport.
I november 2023 beslutade regeringen att ge en särskild utredare i uppdrag att se över regelverket för tillverkning, tillhandahållande och utförsel av krigsmateriel. Inklusive riktlinjerna för utförsel och annan utlandssamverkan samt regleringen för underleverantörer.
Syftet med utredningen var primärt att analysera utförsel av krigsmateriel och annan utlandssamverkan på området i ljuset av ett svenskt Natomedlemskap samt att modernisera och effektivisera det svenska regelverket för den svenska försvarsindustrin. Då nu gällande riktlinjer grundats i den svenska neutralitetspolitiken, och Sverige nu erhållit medlemskap i Nato, har det uppstått ett behov av att se över riktlinjerna till följd av de åtaganden som tillkommer Sverige genom främst artikel 3 och 5 i det nordatlantiska fördraget.
Den 2 december 2024 publicerades den särskilda utredarens utredning (SOU 2024:77). I huvudsak föreslår utredningen följande:
Lättnader av riktlinjerna i förhållande till allierade stater
Utredningen konstaterar att kärnan i det nordatlantiska fördraget utgörs av de kollektiva försvarsförpliktelserna i artikel 5 i fördraget. I händelse av att en eller flera av alliansens medlemmar blir utsatt för ett väpnat angrepp har Sverige en skyldighet att utan dröjsmål, individuellt eller kollektivt med andra medlemmar, hjälpa det land som blivit angripet genom att vidta de åtgärder som anses nödvändiga. Som medlem i Nato utgör de kollektiva försvarsförpliktelserna i artikel 5 i fördraget en central del av den svenska säkerhets- och försvarspolitiken. Därtill tillkommer åtaganden enligt artikel 3 i fördraget om att även i fredstid bistå andra medlemsstater med att utveckla förmågan att möta ett väpnat angrepp.
Utredaren föreslår därför bland annat förenkla möjligheterna för nya och oetablerade försvarsföretag att kunna beviljas tillstånd att tillverka och tillhandahålla krigsmateriel eller tekniskt bistånd för en allierad stats räkning, utan att det föreligger motsvarande intresse från det svenska försvaret eller svenska myndigheter, samt tydliggöra riktlinjerna på så sätt att samverkan med – och export av krigsmateriel till – allierade stater i princip ska anses stå i överensstämmelse med Sveriges säkerhets- och försvarspolitik. För genomförande av detta föreslår utredningen att hänvisningen till neutralitetsrätten i riktlinjerna som ett ovillkorligt hinder mot att bevilja export ska tas bort som en följd av att Sverige blivit medlem i Nato.
Utredningen rekommenderar även att Sverige ansluter sig till 2019 års exportkontrollavtal mellan Frankrike, Spanien och Tyskland (Agreement Concerning Export Controls in the Field of Defence) för att underlätta internationella materielsamarbeten, även kallad Aachen-överenskommelsen, för att möjliggöra för svenska företag att ingå i materielsamarbeten på likvärdiga villkor som företag i de stora försvarsindustriländerna i Europa.
Avskaffad tillståndsplikt för underleverantörer
Enligt krigsmateriellagen krävs tillstånd för att bland annat tillverka och tillhandahålla krigsmateriel.
Under 2018 beslutade riksdagen att avskaffa vissa undantag från tillståndskraven för underleverantörer, vilket inneburit att antalet tillståndshavare har ökat från cirka 175 till närmare 400 – till stor del besående av underleverantörer till systemtillverkare utan egen export.
Inspektionen för strategiska produkters tillsyn (ISP) har allt sedan lagändringen 2018 lyft att det ökade tillståndskravet inneburit en ökad administration för både myndigheten och de påverkade företagen, samt att då dessa företag som regel inte har någon egen export av krigsmateriel går det därför att utöva en effektiv exportkontroll även om de skulle undantas från tillståndskraven.
Utredningen föreslår i linje med ISP:s begäran, att regeringen ska få meddela föreskrifter om undantag från kravet på tillverkningstillstånd enligt 3 § krigsmateriellagen för tillverkning av delar av krigsmateriel som sker på uppdrag av den som har tillstånd att tillverka ifrågavarande krigsmateriel. Regeringen föreslås därför föreskriva att tillverkning av så kallade komponenter som endast sker på uppdrag av den som har tillstånd att tillverka ifrågavarande krigsmateriel ska undantas från tillståndskrav, med vissa undantag för särskilda komponenter.
Därtill föreslår utredningen att regeringen ska få meddela föreskrifter om undantag från kravet på tillhandahållandetillstånd enligt 4 § krigsmateriellagen för tillhandahållande som endast sker till följd av sådant uppdrag.
I stället för att underleverantörerna själva ska vara tillståndspliktiga, ska den tillståndshavare som anlitat underleverantören i sin årliga deklaration enligt 19 § krigsmateriellagen lämna uppgifter om uppdragstagaren, vilket slags krigsmateriel uppdragen avsett och uppdragens fakturerade värde.
Övriga frågor
Utöver de lättade reglerna och riktlinjerna föreslår utredningen ett antal mindre ändringar av det gällande krigsmaterielregelverket, däribland att tillverkning av civila skjutvapen (inbegripet sådana vapendelar som avses i 1 kap. 7 § vapenlagen) som utgångspunkt ska kräva ett särskilt tillverkningstillstånd enligt vapenlagen, och inte som i dagsläget tillstånd enligt krigsmateriellagen.
Därtill föreslår utredningen en översyn av indelningen av krigsmateriel som idag återfinns i en bilaga till förordningen (1992:1303) om krigsmateriel (den så kallade krigsmaterielförteckningen), så att de motsvarar de ändringar som skett i krigsmaterielförteckningen efter bland annat införlivandet av EU:s militära förteckning.
Utredningen föreslår även viss straffskärpning samt ökade sanktionsavgifter för brott mot exportkontrollregelverket, ökad sekretess för uppgifter om programvara, teknik eller tekniskt bistånd som är föremål för kontroll enligt krigsmateriellagen, PDA-lagen eller PDA-förordningen (EU) 2021/821, samt vissa administrativa lättnader på kravet om att lämna underrättelser om anbud och ingående av avtal med någon i utlandet om tillhandahållande, upplåtelse, tillverkning, eller utveckling av krigsmateriel eller tekniskt bistånd och den redovisnings- och deklarationsskyldighet som åligger den som har tillstånd att tillverka eller tillhandahålla krigsmateriel.
Utredningen kommer nu att skickas på remiss för vidare behandling, innan vi under våren 2026 kan vänta oss en proposition med lagförslag från regeringen på området.
Advokatfirman Fylgias verksamhetsgrupp Offentliga affärer företräder löpande svenska företag som tillverkar och tillhandahåller krigsmateriel, bland annat i förhållande till regulatoriska frågor kring tillståndsprövning, kontakter med ISP och vid upphandling av krigsmateriel. För det fall ni har frågor som berör tillstånd, exportregler eller försäljning av krigsmateriel är ni välkomna att höra av er till oss på Fylgia.
